Lovsång – ett sätt att umgås med Gud
TEXT: Jani Edström
Under de senaste decennierna har det som kallas kristen lovsångsmusik blivit ett globalt och ekumeniskt fenomen. Allt fler kyrkor, samfund och församlingar använder sig av modern lovsång i gudstjänster och samlingar. Inte sällan har lovsånger från Hillsong eller Bethel trängt undan mera traditionella psalmer och sånger.
Själv märkte jag detta redan under Kyrkornas Världsråds missionskongress i Porto Alegre, Brasilien, 2006. När jag en söndag morgon knäppte på tv-n hittade jag två nästan identiska gudstjänster på två olika tv-kanaler. I båda sjöngs samma lovsånger ledda av ett lovsångsteam eller en försångare med gitarr. I båda stod människorna upp och rörde sig till musiken med upplyfta händer och slutna ögon. Ingendera gudstjänsten hölls i traditionella kyrkor, utan i stora lokaler med en scen för sången och musiken. Skillnaden var att den ena gudstjänsten firades med bilder av jungfru Maria och påven som fond. Karismatiska gudstjänstformer begränsar sig inte längre till pingstkyrkorna, utan förekommer allt oftare i katolska kyrkor.
Senare samma dag besökte jag en lokal baptistkyrka. Där var församlingssången fortfarande mera traditionell med psalmer som O, store Gud eller Oändlig nåd. En liknande trend har jag märkt när jag under åren deltagit i Baptisternas Världsallians konferenser. Undan för undan har den mäktiga körsången och traditionella psalmer fått ge vika för modern lovsångsmusik. Idag finns texterna på stora skärmar och ett lovsångsband med försångare och skickliga musiker står mitt på scenen längst fram.
I många protestantiska kyrkor hörs orgelmusiken allt mera sällan. Orgeln förknippas allt oftare med det förgångna, det sakrala, med högtidlighet och historia. Och där orgeln finns kommer det allt oftare önskemål om musikstycken som inte finns i psalmboken utan i populärkulturen. Fäbodspsalmen byts ut mot Cohens Halleluja och Blott en dag ersätts av Kents Utan dina andetag. Och däremellan har modern lovsångsmusik (läs: melodisk popmusik med kristna texter) nischat in sig och blivit en kulturform som många känner igen och kan identifiera sig med.
”Lovsång ett sätt att umgås med Gud”, säger dagens unga. Så har det förstås alltid varit, men när unga talar om lovsång syftar de också på den musikstil de vuxit upp med. Ungdomar känner sig lika hemma framför scenen med Veronica Maggios ”Se mig” som framför altaret i kyrkan med Hillsongs ”Mighty to Save”. Vad som är andlig musik avgörs inte längre så mycket av artistens tro eller övertygelse utan hur låtarna används (svarar på ett andligt behov) och var de spelas (kyrka eller pub). Kontexten avgör, men gränserna är luddiga. Och Gud kan som bekant använda sig av all musik. Varför skulle djävulen få ha all bra musik, var det visst någon som frågade sig. För att göra det ännu mera komplicerat så har ’djävulens musik’ ofta sitt ursprung i kyrkan. Se bara på dagens popmusik som har sina rötter djupt i de afroamerikanska gospelkyrkorna.
I den här inledande artikeln har jag kort visat på några trender som kyrkor och församlingar noterat de senaste åren. Modern lovsångsmusik har kommit för att stanna och gränsen mellan andlig och profan musik håller på att suddas ut, om den nu någonsin var väldigt skarp. Längre fram ska vi tittar närmare på lovsångsmusikens rötter och framväxt med Jesusrörelsens musik som en viktig impuls.