Se människan – kyrkan på bokmässan

Göteborgs bokmässa är Nordens största kulturevenemang. Sedan flera år tillbaka gör Svenska kyrkan en storsatsning med egen scen.

TEXT: Sixten Ekstrand

I år ordnade Svenska kyrkan över 60 samtal under de fyra dagar bokmässan pågick. Nedan följer ett par glimtar från samtalen som behandlade allt från tro, politik och existentiella frågor.

Hur lär vi barn förstå och tolka världen

Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift, har tagit som sin livsuppgift att göra Bibelns berättelser och budskap levande för barn. Hans egen barnbibel, Barnens bästa bibel, har rönt stor uppskattning, också i Finland

Dalevi konstaterade att Bibeln är en bok fylld av existentiella berättelser. Därför hjälper den också barn att förstå världen, sitt liv och tillvaron.

Man har ibland diskuterat huruvida Gamla Testamentets hemska berättelser om till exempel Abraham, som uppmanades offra sin son Isak, är lämpliga för barn. Enligt Dalevi är hemska berättelser är ett sätt för barn att hantera en komplex verklighet.

– Astrid Lindgren var specialist när det gällde att visa på avigsidorna i livet med bovar, alkoholister med mera. Det är viktigt att visa på och hjälpa barn att tolka också de svåra sakerna i livet, för livet är inte bara glädje och glättighet.

En berättelse för barn behöver inte ha ett lyckligt slut. Min intention i Barnens bästa bibel är att skapa ett slut som ger en trygghet för barnen och visar att Gud har allt i sin hand, avslutade Dalevi samtalet.

Fred i orostid

Jonas Jonsson och Frida Falk i samtal. — Jonas Jonsson och Frida Falk. Foto: Sixten Ekstrand

Ett annat intressant och högaktuellt samtal handlade om fred. Samtalet fördes mellan Frida Falk, från Act, Svenska kyrkan och biskop emeritus Jonas Jonsson.

I samtalet noterade Frida Falk att kyrkorna spelar och kan spela en stor roll i oroliga tider om de tar sitt gudomliga uppdrag på allvar. Var än i världen en konflikt uppstår så finns det en kyrka och en lokal församling som kan reagera på nöden. Kyrkorna kan vara salt och ljus i världen genom sin närvaro i oroshärdar.

Jonas Jonsson sade sig iaktta en stor likhet mellan tiden före första världskriget och vår tid. En lång period av fred bryts abrupt av en nationalistisk upprustning.

– Den skrämmande likheten är att kyrkorna blev mera nationalistiska och lånade sina predikstolar till att stödja den egna regimen. Samma oroväckande drag ser vi på en del håll idag.

Enligt Jonsson är det kyrkornas uppdrag är att försvara sanningen och inte att låna sin röst till någon ideologi eller regim. Kyrkorna behöver nu präglas av den ödmjukhet som har sitt ursprung i Jesu undervisning. Freden är den helige Andes verk.

Vår Gud bär sår

Göteborgsbiskopen Susanne Rappman var inne på samma tematik då hon intervjuades om temat Vår Gud bär sår.

– Det häftigaste med kristen tro är att det är kors, lidande och smärta, men också hopp och uppståndelse. Vi tror på en Gud som bär sår!

Det är inte Guds intention att världen ser ut som den gör med krig, våld och sårbarhet. Men vi får bejaka att det är så. Vi skall också akta oss för det Luther kallar härlighetsteologi. Livet är mera komplicerat än så och vi får lov att bejaka livets sårbarhet. Jesus bär också sår. Det visade han sina lärjungar då han bad dem titta på spikhålen i sina händer, förklarar Rappman.

Hon betonade också vikten av att hålla ihop långfredagen och påskdagen, för i livet och i världens händelser vävs bägge samman. Har vi bara en härlighetsteologi så glömmer vi den kristna trons innersta essens, korsets teologi. Vi människor behöver därför inse att det viktigaste när man är nere och drabbas av livet, är insikten att ta emot hjälp.

Skam

En rätt stor del av samtalen på kyrkans scen fördes med författare. Ann-Helen Laestadius intervjuades om skammen och vad den gör med en människa.

– Jag har kämpat med en dubbel skam. Skammen att vara same och därmed inte en riktig svensk och skammen att växa upp i skuggan av laestadianismen med dess dömande förkunnelse.

Det var ett trauma att vara same, en identitet man försökte dölja. Jag mådde även i tonåren psykiskt dåligt av laestadianismens förkunnelse om helvete och synd. Jag mår fortfarande dåligt av att höra att jag inte duger. Det upplevde jag för en tid sedan under en minnesstund då några laestadianska predikanter talade, berättade Laestadius.

– Jag hade en farbror som var sträng laestadian och han påverkade släkten starkt. Men i min släkt fanns också mormor som hade en mera nådefull tro och en helt annan mera ljus gudsbild.

Ann-Helen Laestadius behandlar i sitt författarskap de oförrätter som drabbat samerna och försöker ge en större kunskap om vad samerna har fått uppleva och varit med om. Samtidigt vill hon inte ge tillbaka med samma mynt

– Även om jag har blivit skadad och sårad av det som laestadianismen gjort mot mig så vill jag inte skada eller såra de människor jag skriver om, även om jag försöker vara ärlig i mitt författarskap.

En kyrka i tiden

Svenska kyrkans satsning på Göteborgs bokmässa är beundransvärd utgående från flera perspektiv.

Det handlar om en målmedveten prioritering att som kyrka vara en del av det offentliga samtalet och bidra med kyrkans egna värdeperspektiv. Det är också därför man i samtalen på den egna scenen behandlar allt från tro, politik och existentiella frågor utgående från ett kristet perspektiv.

I det här avseendet är skillnaden till prioriteringarna inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka uppenbara. När den senare tvingas skära ned och prioritera i kyrkans verksamhet så görs det på bekostnad av synligheten och i stödet till församlingarna.

Strategin fokuserar istället på att kyrkans centralförvaltning i framtiden skall ansvara i huvudsak för beslutsfattande och stöd till beslutsfattandet plus påverkansarbete gentemot myndigheter och organisationer. Eller i klartext en prioritering av administration på bekostnad av verksamhet och kontakter till det omkringliggande samhället. Eller som en medlem i kyrkomötet uttryckte saken. ”Om vi har någon verksamhet i kyrkan i framtiden vet vi inte. Däremot är det helt klart att vi har en förvaltning.”

Sett ur ett teologiskt perspektiv är den här utvecklingen både kortsynt och problematisk då den stärker bilden av kyrkan som ett ämbetsverk istället för att betona dess karaktär av en levande organism, Kristi kropp, som finns, tror och lever där dess medlemmar befinner sig.

Den här utvecklingen bidrar även till att minska kyrkans attraktionskraft. De flesta söker sig till en kyrka eller församling för att uttrycka sin tro och få svar på sina existentiella och andliga frågor, inte för att arbeta med förvaltning eller syssla med beslutsfattande.

Glimtar från Svenska kyrkans scen. Foto: Sixten Ekstrand

Emma Audas i samtal med Jakob Wirén. Susanne Rappman reflekterar över “Vår Gud bär sår”. Foto: Sixten Ekstrand