Vunnet och förlorat land

TEXT: Jani Edström

Israel var en del av min barndom.

Jag växte upp med berättelsen om herdepojken David som stred mot jätten Goliat och vann! Under sexdagarskriget hejade jag på det lilla ettriga landet som på något märkligt sätt ändå lyckades vinna mot de onda Goliat-araberna som omringat det. Jag lyssnade på berättelser av vänner och bekanta som jobbat på kibbutz. Jag imponerades av folket som fick öknen att blomma.

Jag läste den hebreiska bibelns (Gamla testamentets) fascinerande berättelser om Guds utvalda folk som skulle få återvända till det utlovade landet. Jag fick träffa Shlomo Hizak som arbetat som livvakt åt premiärminister David Ben Gurion. Min morbror arrangerade turistresor till det heliga landet. Fotografierna från platserna där Jesus gått skapade ett sug hos mig att en gång få besöka Israel. Galileen fanns på riktigt, liksom! Jag började studera teologi och läste om Israels folks historia genom vita västeuropeiska manliga bibelforskares glasögon. Lärde mig grunderna i det hebreiska språket, läste skönlitteratur av judiska författare, träffade judar i Finland. Så en dag fick jag chansen att äntligen besöka Israel tillsammans med en grupp teologistuderande. Vi iakttog utgrävningarna vid Jerikos murar, badade i Döda havet, såg grottorna där dödahavsrullarna hittats, åt falafel för första gången, dansade till Diaspora Yeshiva Band, besökte gravkyrkan, födelsekyrkan, tempelberget och klippmoskén. Andaktsfullt besökte vi Västra muren, Klagomuren, där atmosfären vibrerade av bön och helighet. Våra föreläsare visade på kontinuiteten mellan Bibelns första och andra del, vikten av att kunna läsa Bibeln genom judiska glasögon, att Jesus faktiskt var jude. Jag köpte Rashis kommentarer till Toran och ett hebreiskt Nya testamente. Vi besökte sefardiska, ashkenasiska, liberala och konservativa synagogor och lyssnade på berättelser av praktiserande judar som breddade synen på det judiska folket, dess historia och självförståelse. Tysta gick vi en sabbatsafton i Jerusalems ortodoxa kvarter, Mea Shearim, där vi genom de öppna fönstren kunde höra sorlet från familjer som åt sin sabbatsmåltid.

Två folk – ett land

En dag mötte jag en palestinier, en arabisk kristen. Där stod han med en nyckel i handen och berättade om nakba då han och hans familj, tillsammans med tiotusentals andra, var tvungna att fly undan den judiska milisen samtidigt som Israel blev en självständig judisk stat. Det enda han hade kvar var nyckeln till huset som nu var bebott av judar. Perspektivförskjutningen drabbade mig som en knockout. Allt jag vuxit upp med och lärt mig om staten Israels historia och tillblivelse var jag nu tvungen att ompröva. Det fanns två folk med varsin berättelse, två folk men bara ett land.

Både offer och förövare

En fråga som infann sig var: hur kunde ett folk som upplevt holocaust, behandla ett annat folk så grymt. Hur kan man vara både offer och förövare? Samma fråga som många judiska holocaustöverlevare ställer sig idag efter Israels agerande i Gaza. Jag förstod att jag var tvungen att ompröva mycket jag lärt mig. Berättelsen om judarnas återvändande till det heliga landet hade en annan mörk och för mig okänd sida. Att samtidigt se det judiska folket som ett utvalt folk och staten Israel som ett kolonialt projekt blev mycket att ta in. Om Gud har skapat alla människor till sin avbild, och alla därmed var lika mycket värda med rätt att leva och bo i fred gällde det både judar och palestinier.

Ny historisk forskning

Numera har vi inte bara palestiniers egna berättelser från nakba (katastrofen) att tillgå. De senaste decennierna har det forskats mycket i hur palestinierna systematiskt fördrevs från sina hem för att ge plats för bosättarna i den nya judiska staten Israel. En av dem som bidragit till att lyfta fram det palestinska folkets perspektiv är den israeliska historikern, professor Ilan Pappe, född i Haifa 1954. Pappe är professor i historia och föreståndare för European Centre for Palestine Studies vid University of Exeter. Han var soldat i den israeliska armén under okto-berkriget 1973. Ilan Pappe hör till den grupp så kallade nya historiker som fick tillgång till Israels armés arkiv när de öppnades upp i slutet av 1970-talet. Arkiven innehåller många tidigare okända detaljer och bekräftar sådant som många palestinier redan vittnat om och som israeliska myndigheter tigit om, att staten Israel är ett resultat av bosättarkolonialism.

Pappe har skrivit en rad böcker om Israel och Palestina, bland annat boken Den etniska rensningen av Palestina. I Pappes detaljerade och väldokumenterade beskrivning av det som hände beskrivs händelserna 1948 som en regelrätt etnisk rensning. För judarna i Palestina var 1948 året då de vann sin frihet och självständighet. För palestinierna innebar händelserna detta år att de förlorade sin frihet och större delen av sitt land.

Etnisk rensning

Ett av det judiska ledarskapets mål var att utplåna palestiniernas väpnade styrkor och dessutom fördriva den palestinska befolkningen. Planen kallades Plan Dalet och utarbetades av det judiska ledarskapet i Palestina i mars 1948. När planen förverkligades ledde det till att minst 750 000 palestinier tvingades fly sina hem, att civila massakrerades, att hundratals byar, stadsdelar och städer förstördes eller tömdes på sin arabiska befolkning. Att beskriva och erkänna detta brott mot mänskligheten är ett nödvändigt första steg mot fred och försoning mellan de båda folken, menar Ilan Pappe.

Hamas blodiga attack den 7 oktober 2023 och den israeliska armén väldokumenterade krigsförbrytelser i Gaza bottnar alltså i en lång förhistoria som vi inte kan ignorera om vi vill förstå det som sker idag. Jag älskar fortfarande berättelserna i Tanak (Gamla testamentet) och uppskattar judendomens högtider, traditioner och vishet. Men i likhet med resten av världen ser jag också hur bombningarna och det urskillningslösa dödandet i Gaza tillsammans med nya olagliga bosättningar på Västbanken till stor del bottnar i att en religiös fanatism fått sätta agendan för staten Israels agerande. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på en varaktig fred i området så länge de grundläggande problemen kvarstår. Till detta hör bland annat att både israeler och palestinier erkänner varandras rätt att samexistera, leva och bo i landet.