Vad har du tänkt på Eva?

Eva Kuhlefelt

Drogträsk.

Det begreppet hörde jag första gången i början av 1990-talet, när jag stod på tröskeln till tonåren. Det var någon som beskrev min hembygd Västra Nyland, och lyfte fram en problematik som var aktuell då, och som är det fortfarande.

Som diakoniarbetare träffar jag ofta människor som kämpar med missbruk och beroendeproblematik, inte minst när vi inom diakonin utför uppsökande arbete. Karis-Pojo svenska församlings verksamhetsområde är förhållandevis stort, och omfattar delar av det Raseborg som av många uppfattas som privilegierat.

Men som vi vet går missbruk och beroende inte att kategorisera enligt social tillhörighet. Det finns vuxna i vårt land som arbetar lika effektivt som de konsumerar vin – beroendet är prydligt dolt och bara delvis medvetet. Det finns barn och ungdomar som knaprar lugnande tabletter och ”bolmar” både det ena och det andra – i skolan, på skolbussen, i hemmet, på öppen gata. De syntetiska och starkt beroendeframkallande drogerna har blivit vanligare vid sidan av de traditionella. Speciellt bekymrad blir jag över att den drogrelaterade brottsligheten syns allt oftare också i mina egna hemknutar. Och jo, brottsligheten är grövre än den jag minns från 1990-talet.

Samtidigt är det många som parallellt med missbruket kämpar med psykisk och/eller fysisk ohälsa. Det kan vara svårt att upprätta och bevara en vårdkontakt. Speciellt utmanande är det om missbruket också gett upphov till trängd ekonomi, och det inte finns ett fungerande samarbete mellan hälsovården och socialvårdens olika instanser. Ett annat omdiskuterat problem är att servicen kan vara villkorad: för att få tillgång till vissa tjänster måste man vara drog - och spritfri. Numera är det också vanligt att klienterna går vilse i servicedjungeln på grund av alla papper de förväntas skicka, alla inloggningar de måste göra, alla telefonnummer de måste ringa för att sedan lyssna till lurens tomma tut.

En lågtröskelinstans

Här kommer församlingarnas diakoni som en lågtröskelinstans, och den själavårdande aspekten av allt diakonalt arbete in – på gott och ont. Det stöd vi erbjuder är inte villkorat och vi svarar rätt flitigt i telefon. I våras bloggade Åbodiakonen Sonja Knuts-Söderlund om det medvandrarskap som diakonin erbjuder, och som innebär att diakonen tålmodigt hänger kvar när andra instanser kanske inte längre förmår göra det. Just den här responsen gissar jag att diakoniarbetarna får ganska ofta, och den gör mig både tacksam och oroad. Tacksam över att jag erövrat en plats vid en medmänniskas sida. Oroad, eftersom det stöd diakonin ger borde vara kompletterande, inte kompenserande. Det är i och för sig förståeligt att olika instanser ser sin klient ur sitt eget perspektiv, men då kan det också hända att klientens eget försvinner någonstans på vägen.

Det själavårdande arbetet ser mer till helheter än till detaljer. Det innefattar inte enbart samtalsstöd - och bön för den som vill - utan också mer prosaiska element som mathjälp, servicehandledning, telefonsamtal till olika hjälpinstanser och ifyllande av blanketter. Det bortser från hierarkier, är villkorslöst och aktivt lyssnande eftersom Kristus närvarar i samtalet. Den själavårdande gemenskapen stärker därför båda parter, och kan i bästa fall befria från känslor av skam och skuld och så småningom kanske möjliggöra helande och tillit.

Och om man skulle börja tvivla - då kan man till exempel tända ett ljus och följa lågans rörelser. Och erinra sig om sin position som både förmedlare och mottagare av Guds nåd.

Eva Kuhlefelt är socionom, tf diakoniarbetare i Karis-Pojo svenska församling och studerande vid DIAK.