När ryska trupper började sin invasion i Ukraina 24.2.2022 blev jag lika förfärad, häpen och arg som väl de allra flesta. När metropoliten Kirill några dagar senare meddelade att han, som ledare för Rysslands ortodoxa kyrka, understöder denna kamp mot 'det dekadenta väst' blev jag genast mindre häpen och en del klockor började ringa i mitt huvud.

Världshändelserna utmanar tron på mänsklighetens möjligheter att bygga rättvisa och trygga samhällen. Hur är det så svårt för oss människor att leva tillsammans? Varför blir det så fult och tragiskt? Vem är vi egentligen, hur kan vi förstå oss själva?

Nu har vi ett resultat, en riksdag och vardagen börjar. Som efter alla val finns hela känsloskalan representerad. Vinnarnas eufori står i bjärt kontrast mot förlorarnas besvikelse och analyserna om orsak och verkan görs nu på partikanslierna.

Varför ingen analys om digitalisering, självstyrt lärande, flexibla lärmiljöer, allt större valfrihet allt tidigare eller ständiga förändringar i skolvärlden?